Flickan står i kontrapost så att hennes kropp bildar en s-kurva. Den högra höften svänger ut medan hennes vänstra sida tecknar en rak linje. Hon höjer högerhanden till huvudet i en lyssnande gest. Huvudet vinklas bakåt, ögonen är slutna. Vänsterhanden håller i den gördel som är spänd runt bröstkorgen och på väg att brista. Vid flickans fötter växer några snöklockor.
Inskriptionen i fotplattan lyder: ”Blomma av snö, befria ditt bröst från det band som hindrar dig från att slå ut! Tillkännage för jorden det stora uppvaknandet. En kyss av solen och allt andas.”
Snöklockan har tolkats som en bild av uppvaknande sexualitet. Flickan tycks omedveten om betraktaren. Hennes kropp är flickaktig men på väg att bli kvinnlig. Liksom snödropparna håller hon på att vakna ur vinterns sömn. Den unga kvinnan väcks till medvetenhet om en kraft som spirar i hennes kropp. Men skulpturen kan också uppfattas som en bild av naturens processer och av växande, knoppning och blomning i vidare mening.
För vår tids betraktare kan det te sig besvärande att unga kvinnors kroppar används för att symbolisera abstrakta idéer men detta var en mycket vanlig bildtyp under 1800-talet. Nakenheten legitimerades genom att den symboliserade något större. Det som avbildas i den västerländska skulpturen, från antiken och framåt, är inte verkliga kroppar utan kroppen som ideal form, hävdar konsthistorikern Kenneth Clark (The Nude. A Study in Ideal Form, 1956).
Även om Snöklockans tema är det sexuella uppvaknandet är den inte lika erotiskt utmanande som andra av Hasselbergs skulpturer. Genom sin kontrapost knyter den an till den antika skulpturen. Den höjda armen leder också tankarna till Michelangelos skulptur av en slav, också den med ett band om bröstet.
Hasselberg skriver om upprinnelsen till skulpturen: ”Det var en solklar vårdag, då jag med en av de små ångbåtarna varit uppför Seinefloden till en vacker park ett stycke från Paris. Jag slog mig ned på en sten, och såg just den första snödroppen för året spira upp ur marken. I det ögonblicket stod ’Snöklockan’ livslevande för mig. Den skulle symbolisera vårens första uppvaknande under bilden av en ung flicka, som håller på att vakna ur en ljuv dröm.” (Båge 1933, s. 45)
Modellen var den fjortonåriga italienskan Maria de Flippi som Hasselberg mött utanför konstnärskaféet ”Hörnan” (Restaurant des Lilas vid Boulevard de Clichy) där italienska modeller rörde sig i hopp om att få jobb. Efter att Hasselberg skulpterat henne återvände hon till Italien där hon dog endast sjutton år gammal. Hasselberg hade stora svårigheter med att få skulpturen färdig. På dagarna arbetade han i en bildhuggarverkstad. Eftersom han inte hade råd med ateljé modellerades Snöklockan i hans vindsvåning i gips från sommaren 1880. Det var så trångt att modellen fick stå i hans säng där hennes huvud nådde taket.
Men Hasselberg fick lön för mödan. Snöklockan blev hans genombrott som skulptör. Gipsversionen, som han lyckades få färdig till Parissalongen 1881, blev inte bara antagen utan fick också ett hedersomnämnande. Marmorversionen, som beställdes av Nationalmuseum, Pontus Fürstenberg och Carl Jacobsen samt en engelsk konstälskare, tilldelades tredje klassens medalj då den visades på Parissalongen 1882. Snöklockan ställdes ut i Göteborg, vilket medförde att Hasselberg bjöds in att göra ett förslag till skulpturen till fontänen i Brunnsparken – en tävling som han också vann med La Semeuse (Såningskvinnan). Tillsammans med flera andra av hans skulpturer representerades Hasselberg med Snöklockan på världsutställningen i Chicago 1893.
Marmorversionen i Nationalmuseum är daterad 1883, den i Fürstenbergska galleriet 1885 och den i Glyptoteket i Köpenhamn 1889. Skulpturen finns även i flera gipsversioner och mindre versioner i brons, bland annat i tre förminskade format framställda av firman Junghänel i Göteborg samt av Otto Meyer. Snöklockan står staty i brons på Mariatorget i Stockholm.
Kristoffer Arvidsson
