Den unga kvinnan har en antydan till leende på läpparna där hon står i sin praktfulla klänning och håller fram ett silverfat med ett avhugget manshuvud. Dess snittyta lyser blodröd medan ögonen kisar mot betraktaren. Motivet är hämtat från Nya Testamentets berättelse om Salome, som hämnas sin förolämpade mor genom att beställa Johannes Döparens huvud på ett fat. Det var en belöning för att hon dansat så förföriskt för sin styvfar – tillika farbror – kung Herodes.
Motivet hör hemma i första århundradet efter Kristus, men Salome uppvisar högsta mode från konstnärens egen tid: en senrenässansklänning i rött och svart siden, tunga smycken och högt hårfäste. Bakom det draperade svarta bakgrundstyget skymtar en utsikt med skog, berg, en flod och i fjärran en befäst stad, troligen ett landskap från den tyske konstnärens hemtrakter. Att på detta sätt flytta en biblisk berättelse i tid och rum var mycket vanligt under renässansen.
Det är en lång tradition att i moraliskt och undervisande syfte skapa dramatiska skildringar av bibliska berättelser. Även om målningen kan ha haft sådana underliggande syften är det anspelningen på våld och död som är det mest uppenbara, liksom en erotisk underton. Starka kvinnor som tagit blodig revansch var populära motiv på 1500- och 1600-talet – Judith, som enligt de bibliska apokryferna räddade Israel genom att mörda fiendens ledare Holofernes, är ett annat exempel. Motivet med Salome dyker upp på nytt i 1800-talets mörkare symbolism, exempelvis hos den tyske konstnären Franz von Stuck som farliga, dolska kvinnor vars sexualitet är på samma gång lockande och hotfull och gör dem till en sorts femmes fatales. Målningens kraftfullhet överbryggar de närmare femhundra år som skiljer dess tillkomsttid från vår.
Salome var fram till 1990-talet tillskriven Lucas Cranach d ä. Han ledde en omfattande konstnärsverkstad vars målningar skapades av flera olika personer, däribland sonen, Cranach d y. Samtliga verk försågs med ett äkthetsmärke, den bevingade draken. Målningens friare och mer skissartade penselföring talar för att det är sonen som är upphovsman.
Philippa Nanfeldt ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014
