Ludovico Breas vackra målning Tronande Madonna är förmodligen en mittbild från en triptyk med helgongestalter i sidopartierna. På en gyllene tron sitter den unga himlamodern med sitt lilla barn vid bröstet. Två små änglar, behändigt uppflugna på tronsitsen, står för den musikaliska underhållningen. Sättet att skildra Jesusbarnet sittande ledigt i moderns knä och med mjukt rundade lemmar och kinder visar på att konstnärerna vid den här tiden lämnat gotikens stela frontala formspråk för ungrenässansens friare stil. Att Brea avbildar Marias bröst så anatomiskt oriktigt beror säkert inte på okunskap, snarare poängterar han madonnans gudomlighet och okroppslighet. Ett av de tidigaste madonnamotiven var just den digivande jungfrun, ett motiv som senare under motreformationen skulle anses opassande och försvinna ur konsten.
Breas Tronande Madonna genomgick i mitten av 1990-talet en omfattande restaurering, varvid Marias nästan svartgröna mantel återfick sin tunna blå färg. Anledningen till att den hade mörknat med åren var att konstnären använt azurit, en billigare blå färg än ultramarinen. Ultramarin, eller lapis lazuli, är en halvädelsten som bröts på ”andra sidan havet”, ultra marina. Den blå färgen i ramen är lapis lazuli. Tronen med snäcknischen är belagd med rent bladguld, vilket symboliserar himlens härlighet. Den latinska texten i tavlans nederkant berättar att arbetet slutfördes den 1 april 1494 under Bertinus från Avansino och Paulus från Seravale priorat.
Brea var fransman till börden, född omkring 1450 i en konstnärsfamilj i Nice. Man hittar inte mycket av hans verk i museer, men man kan möta hans madonnor, helgon och pietàframställningar i olika kloster och kyrkor längst den liguriska kusten. I dominikanerklostret i Taggia finns några av hans mest kända arbeten, som Madonna della Misericordia, skyddsmantelmadonnan, och Madonna del Rosario, rosenkransmadonnan. Skyddsmantelmadonnan från 1483 återges enligt traditionen med utsträckta armar, manteln blir till ett famnande skydd för de små knäböjande människorna. Rosenkransmadonnans ansikte påminner om Göteborgs konstmuseums tronande Maria, med samma inåtvända, blida och tankfulla uttryck. Med ena handen håller hon om Jesusbarnet i knät, med den andra fingrar hon på rosenkransen, det vill säga radbandet. Det räknas som en av konsthistoriens märkvärdigaste företeelser, att ett så enkelt tema som modern och barnet kunnat upprepas med en sådan variationsrikedom under renässansen.
Brea dog 1522, kanske blev han genom sin höga ålder ett lätt offer för den pest som härjade i Nice vid denna tid.
Ingmari Desaix
