I Johan Tobias Sergels skulptur skildras ett dramatiskt ögonblick i myten om Amor och Psyche. Antikens gudar liknade människorna i det att de ofta var både avundsjuka, grälsjuka och småaktiga. Kungadottern Psyche var så bländande vacker att kärleksgudinnan Venus blev avundsjuk. Hon skickade därför ner sin son Amor för att se till att flickan blev kär i någon mindre fördelaktig partner. När Amor fick se Psyche bar det sig inte bättre än att han själv blev förälskad. Amor installerade sin älskade i ett vackert palats där han hade ömma möten med henne efter mörkrets inbrott, men var noga med att aldrig visa sin gudomliga gestalt. En natt när Amor somnat tände en nyfiken Psyche en oljelampa för att se vem hennes älskare var. Hänförd av hans skönhet råkade hon spilla en droppe het olja på Amor som vaknade. Han lämnade henne genast för att aldrig mer återvända. Ångerfull och sorgsen sökte Psyche under lång tid sin förlorade älskare. Hon bad till gudarna men Venus som hört hennes bön gav henne en rad omöjliga uppgifter för att hindra henne från att återförenas med Amor. Först efter många prövningar togs hon upp i de odödligas krets av gudarnas konung Jupiter, som slutligen ingrep och förde henne till Olympen där man ställde till med ett bröllop mellan Amor och Psyche. Berättelsen förekommer i många olika versioner. I Sverige är den mest känd som sagan om Prins Hatt under jorden. I sin skulptur skildrar Sergel Amors dramatiska uppbrott från den förtvivlade Psyche.
Per Dahlström ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014
