Marino Marini (1901–1980) är en av 1900-talets mest kända skulptörer och en av modernismens förgrundsfigurer. Han formades som konstnär vid Accademia di Belle Arti i Florens, i en tradition där influenserna formmässigt kom från såväl den tidiga italienska modernismen, som från den antika klassiska konsten. Marini var född i Pistoia strax norr om Florens i Italien, men var under sitt liv omväxlande bosatt även i Frankrike och Schweiz. Själv betraktade han sig i första hand som etrusk. I hans skulpturer finns också en tydlig influens från en mer än två tusen år gammal etruskisk bronsgjutartradition. Marini arbetade med förkärlek med ett formspråk och en teknik som gjorde att hans skulpturer påminde om arkeologiska antika fynd. Hans bronser är noggrant och känsligt patinerade, där färgrester och ristningar bidrar till att ge hans skulpturer ett drag av tidlöshet och stor humanism.
Marini arbetade i sitt konstnärskap med ett begränsat antal motivkretsar, som han bearbetade och utvecklade i långa serier av skulpturer under många år. Förutom ett mindre antal porträtt arbetade han i huvudsak med motivkategorierna cirkusartister, jordgudinnor och ryttarskulpturer. Särskilt hans ryttarskulpturer gav honom internationell ryktbarhet på 1950-talet. Liksom hans övriga verk bär ryttarskulpturerna på ett djupt symboliskt innehåll, som på samma gång är både allmängiltigt och personligt, grundat i Marinis upplevelser från två världskrig. Marini började arbeta med motivet redan från slutet på 1930-talet och det följde honom livet ut.
Ryttaren till häst är ett mycket gammalt motiv i konsten som återfinns redan i den arkaiska grekiska konsten, tusen år före vår tideräkning. Det är en universell symbol där tolkningarna ofta handlar om makt och maktförhållanden, eller om människan kontrollerande sina instinkter. Hästen kan ses som en symbol för människans djuriska sida, men Marinis ryttarskulpturer kan också tolkas som en symbol för människans förhållande till naturen och jordens resurser.
Genom åren förändrades ryttarens förhållande till hästen i Marinis skulpturer. I museets ryttarskulptur från 1945 bildar djur och människa fortfarande en harmonisk enhet. I Marinis ömsinta skildring av denna barbacka ryttare, avskalad de traditionella ryttarstatyernas praktfulla attribut, möter vi människa och häst i stillsam förening. Här finns referenser till såväl den klassiska antikens ryttarskulpturer som till den tidigare etruskiska bronsskulpturen. På den patinerade bronsen kan man se spår av ristningar och färg. Toner i gult, blått och rött kan skönjas som rester efter en bleknande bemålning.
Allteftersom åren gick gav Marini sina ryttarskulpturer ett alltmer desperat och förtvivlat uttryck. Ju längre han arbetade med motivet desto mer okontrollerat blev förhållandet mellan ryttaren och hästen. Mot slutet av hans liv gavs inte längre något hopp. Hästen och ryttaren störtades till marken.
Per Dahlström ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014
