/Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning/
Den tidigare museichefen Axel L. Romdahl utmanar knappast kanon i sina texter om konst. Snarare lägger han till, fördjupar och nyanserar en redan etablerad berättelse. Det är främst i förhållande till den nordiska konsten som han lyfter fram konstnärskap som ännu inte fått en plats i kanon.
Han slår gärna ett slag för särlingar som Ivar Arosenius och Döderhultarn men också modernister som Gösta Sandels och John Sten. Hos dem finner han den äkta uttrycksvilja och individualitet han ibland saknar hos en internationell modernist som Isaac Grünewald. Med sina fantasifulla, satiriska och sagoinfluerade bilder fick Arosenius ett genombrott strax före sin förtida död i blödarsjuka.
/Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning/
Hos Arosenius finns en stark koppling mellan liv och konst. Självporträtten är därför ett återkommande motiv som genomsyrar hela Arosenius konstnärskap. Det rör sig om allt från realistiska framställningar till mytiska drömscener. Konstnären framställer sig i detta porträtt avspänd med forskande blick och en cigarr i handen. Vi ser en allvarlig och mogen konstnär. I landskapet bakom konstnärens rygg projiceras hans fantasi i ett paradisiskt sagolandskap med dansande nakna kvinnor, kärlekspar och livets flod som stilla flyter förbi. På en kulle reser sig en klassisk byggnad – ett Venustempel – mot den stjärnbeströdda himlen. Scenen är inspirerad av trakten kring Älvängen med Göta älv, där Arosenius hade bosatt sig med sin familj.
Johan Sjöström ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014
