/Se mer, se queer/
Sex meter hög blickar denna poledancer ut i rummet, till synes ointresserad av sina betraktare. Som modeller för kroppen har von Zeipel använt både kvinnor och män. Vilket kön tycker du att skulpturen har? Vi kan fundera över könsidentiteten hos en skulptur, men när det gäller levande individer är det var och ens rätt att själv definiera sig - och att bli respekterad för sitt val.
/Se mer, se queer/
På Skulpturhallens östra platå har Cajsa von Zeipels (f 1983) sex meter höga poledansare, i verket Seconds in Ecstasy (2010), fått sitt scenrum där hon sakta roterar runt sin stång, fast i en evig loop. Det finns inget behagfullt över von Zeipels skildring. Kvinnan har snarare ett passivt aggressivt uttryck som ger sken av total kontroll. Hästsvansen och platåskorna är självklara markörer för att skapa attityd. Verkets placering och monumentala skala samverkar till att försätta betraktaren i en underlägsen position. De traditionella hierarkierna mellan objekt och betraktare förskjuts och frågan är vem som egentligen betraktar vem?
Cajsa von Zeipel arbetar ofta med den unga kvinnan eller tonårsflickan som motiv. Mot bakgrund av konsthistoriens många manliga heroer i överdimensionerad skala, blir konstnärens uppgradering av den avbildade kvinnan ett debattinlägg om maktstrukturer och etablerade system av återgivning. Konsthistoriens kvinnoskildringar, från antiken och framåt, har visat upp en idealiserad kvinnokropp där feminina och moderliga drag ofta betonats. I von Zeipels verk är den unga kvinnans kropp istället androgynt skildrad. I dess gränsöverskridande könstillhörighet möter betraktaren dagens anorektiska, långväxta skönhetsideal.
Cajsa von Zeipels formspråk följer till det yttre i den klassiska skulpturtraditionens spår, men är uppgraderat till samtida uttryck och material – här finns inget av antikens moraliska och upphöjda ideal. Cajsa von Zeipel modellerar fram sina skulpturer i frigolit, innan hon täcker den slutgiltiga formen med ett lager av gips. Karaktärerna är ofta involverade i erotiska spel där ett utforskande av kvinnlig sexualitet står i fokus eller i situationer där ungdomens identitetssökande och självupptagenhet kring den egna kroppen är utgångspunkt. Betraktaren ställs inför psykologiska dramer där inga positioner är givna och lämnas med en känsla av att vara obekväm och oinbjuden. Cajsa von Zeipels skulpturer kan ses som ett slags subversiva statements som inbjuder till samtal om makt, genus och identitet i det offentliga rummet. Verket blev betydelsefullt sett till samlings- och representationshistorik då von Zeipel vid förvärvet var den yngsta konstnären i samlingen representerad med det dittills största verket.
Seconds in Ecstasy utfördes som ett platsspecifikt verk för Konstakademien i Stockholm i samband med von Zeipels magisterexamen vid Kungliga konsthögskolan. Med sin placering på Göteborgs konstmuseum fogas skulpturen in i ett annat konsthistoriskt sammanhang. Istället för Konstakademiens gipsavgjutningar av antika skulpturer omges »strippan« här av moderna verk ur museets samling, som Gerhard Hennings Ingeborg (1928) och Aristide Maillols kvinnotorso Sommaren (cirka 1910).
Anna Hyltze ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014
