När norra Nederländerna frigjorde sig från det katolska Spanien i början av 1600-talet infördes religionsfrihet i det nya landet. Kalvinismen fick en dominerande ställning, men i Utrecht var katolicismen fortfarande stark och målarna hämtade inspiration från den italienska konsten.
Hendrick Terbrugghen (1588–1629) anses ha vistats i Italien från omkring 1605 till 1614. I Rom såg han Caravaggios konst som med sin radikala realism innebar en revolution i det europeiska måleriet. Han mottog nya impulser från Italien när Gerrit van Honthorst och Dirck van Baburen år 1620 återvände till Utrecht med färska intryck av den aktuella konsten. De tre konstnärerna utvecklade det caravaggeska ljusdunkelmåleriet i Utrecht. Van Honthorst uppfann det illusionistiska motivet med en figur som tycks luta sig ut genom ett fönster; det utgör utgångspunkten för Terbrugghens målning i Göteborgs konstmuseum.
Terbrugghen började måla musiker och sångare 1624 och hans intresse för dessa motiv fortsatte till hans död 1629. I Sångare är kompositionen djärv och dynamisk. Den unge mannen, som står i en nisch, höjer sin högerhand i en inspirerad gest. Sin vänstra arm lutar han mot en profilerad stenlist som löper rakt över bilden; i handen håller han en öppen sångbok. En bok i pergamentband med ett instucket papper ligger framför honom och ett stort notblad hänger ut under boken. Sångaren har långt hår och är klädd i en fantasidräkt helt olik den strama dräkt i svart och vitt som det holländska borgerskapet bar vid denna tid. Hans svarta barett är prydd med en svart plym. Denna typ av dräkt återkommer i målningar av Caravaggio liksom i bilder av hans efterföljare i Utrecht. Målningen har en samlad, monumental komposition. Sångaren blickar uppåt, mot ljuset som kommer snett ovanifrån. Kontrasten mellan ljuset och den mörka bakgrunden gör formen fast och tydlig. I ansiktet och den höjda handen finns glansdagrar som gör målningen övertygande som verklighetsskildring. Färgerna är ganska dämpade. Den dominerande färgen är en gråbrun ton som stegras mot glittrande guld i mantelns brokad. En kontrast utgörs av ärmarnas och papperets vita färg som fångar och reflekterar ljuset och skapar livfulla rytmer genom målningen.
Sångarens ansikte, den höjda armen, den böljande manteln och böckerna visar att blickpunkten är låg. I de holländska hemmen brukade målningarna hängas ganska högt upp på väggen. Det är möjligt att Terbrugghens bild i själva verket var avsedd för en speciell plats, kanske en öppen spis eller en sångläktare. Med en sådan placering skulle den ha gett fullständig illusion när den sågs underifrån. De båda böckerna skulle ge intryck av att skjuta ut ur bilden. Effekten kallas trompe l’oeil vilket skulle kunna översättas med »en konst som bedrar ögat«.
Konstnärens signatur är ganska nött och den sista siffran i årtalet är oläslig. Dateringen har därför orsakat en hel del diskussion bland forskarna. Numera placeras målningen i allmänhet mellan 1625 och 1629. Den hör således hemma i en sen period i konstnärens produktion.
Målningar av denna typ ingick ibland i serier som illustrerade de fem sinnena. Även när en sjungande eller musicerande figur förekom ensam var det naturligt för en holländsk betraktare att tolka den som en allegori över hörseln.
Den unge mannen sjunger troligen en madrigal. Hans ansiktsuttryck och hans höjda hand ger målningen ett livligt, omedelbart uttryck. En målning av Terbrugghen med ett liknande motiv hänger i Museum of Fine Arts i Boston. Även här har sångaren en hatt prydd med en plym, han håller en öppen bok i vänster hand och gör samma gest med högerhanden som kollegan i målningen i Göteborgs konstmuseum.
Björn Fredlund ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014
