Tre roddbåtar flyter på det lugna vattnet i Peder Balkes fjällandskap. I varje båt sitter fyra till fem personer, kvinnor och män. Uppskjutande klippor speglas i vattenytan. Bortom dem höjer sig ett mäktigt bergsmassiv som en kuliss. Glaciären i bildens centrum reser sina lodräta väggar av is i vitt och blått som bildar kontrast mot de bruna bergsväggarna. På båda sidor om glaciären stiger berget – i bildens övre högra del är topparna beslöjade med drivande moln. Människorna och båtarna ter sig små och bräckliga i förhållande till det storslagna landskapet. Detta är en iscensättning av det sublima – det som utmanar sinnena. Det sublima, gestaltat genom avgrunder och bergsmassiv, var ett återkommande ämne i det romantiska landskapsmåleriet.
Man kan jämföra denna hänförande landskapsscen med Johan Christian Dahls skildring av samma motiv från 1844, som är mer realistisk och där naturen framstår som mindre skrämmande. Det blir då tydligt hur Balke överdrivit proportionerna för att skapa en sublim effekt.
Större delen av Balkes produktion bygger på intryck från en resa till det nordligaste av Norge som han genomförde 1832. Vy över Jostedalsbreen är ett hänförande panorama. Detta är landskapet som teater, mer en gestaltad idé om landskapet än ett trovärdigt naturstudium. Målningen handlar inte om landskapet i sig, utan om människans förhållande till naturen, hennes bräckliga existens i en nyckfull natur.
Kristoffer Arvidsson
