Den berömde barockkonstnären Peter Paul Rubens (1577–1640) erhöll ofta stora dekorativa uppdrag av Europas furstar liksom av den katolska kyrkan.
I museets samling är Konungarnas tillbedjan med sin livfulla, böljande komposition och praktfulla färg ett typiskt exempel på hans religiösa måleri. Den stora duken utfördes mot slutet av 1620-talet av Rubens och hans medhjälpare som altartavla för en okänd kyrka.
1622 undertecknade konstnären ett kontrakt för två serier med målningar för Palais du Luxembourg, änkedrottningen Maria de Medicis nybyggda palats i Paris. Målningarna för det första galleriet, som hyllade Maria själv som fredens beskyddare, kom på plats vid mitten av 1620-talet. Det andra galleriet tillägnades hennes make, Henrik IV, som hade mördats 1610. I inte mindre än tjugofyra målningar skulle kungen förhärligas som en krigets hjälte.
Först 1630 kunde Rubens och hans medhjälpare påbörja utförandet av målningarna. Året därpå blev Maria de Medici satt i husarrest av sin son Ludvig XIII på uppmaning av kardinal Richelieu. Nu fanns det inte längre någon beställare och Rubens var tvungen att lägga ner penseln.
Hans uppdrag hade varit att i sexton av målningarna skildra viktiga fältslag i vilka kungen själv deltagit. De skulle utföras i höjdformat för att kunna sättas upp mellan fönstren på galleriets båda långväggar. Längst bort i galleriet skulle tre stora målningar i breddformat placeras.
Sex påbörjade dukar nämns i konstnärens bouppteckning. Fem av dem befinner sig i museisamlingar och en är försvunnen. Konstmuseets målning inköptes så sent som 1950. Motivet är Henrik IV vid belägringen av Amiens i Picardie. Staden hade intagits av spanjorerna 1597 och först efter en långvarig belägring lyckades fransmännen återta den.
De sexton målningarna skulle sitta ett stycke upp på väggen och besökaren bör bara ha kunnat studera de nedersta figurerna på nära håll. Dessa relativt stora figurer avsåg Rubens att utföra själv. De övre partierna med utblickar över de olika slagfälten överlät han åt Peeter Snayers, en specialist på bataljmåleri i Bryssel. De stora träd som inramar figurerna utfördes troligen av landskapsmålaren Lodewijk de Vadder som bodde i samma stad. Träden bidrog till att ge målningarna djup. För att förstärka upplevelsen av det oändliga, flacka landskapet använde konstnärerna sig av den färgperspektiviska metoden, som var den vanliga i Flandern. I museets målning är förgrundens kulle hållen i varma, bruna toner. I mellanplanet dominerar grönt, men en blå ton kommer in redan i höjd med belägringsanläggningarna för att tillta bort mot staden och den disiga horisonten. Perspektivet förstärks av den långa kavallerikolonnen vars rörelse in mot bilddjupet tas upp av floden Somme.
Rubens båda medarbetare hann fullborda sin del av arbetet. Snayers bidrag består av många hundra små figurer som är mycket detaljerade i utförandet. De kontrasterar mot Rubens betydligt större figurer i förgrunden. Tack vare att de senare är oavslutade får vi möjlighet att studera hur konstnären arbetade. Han började anlägga den dynamiska figurkompositionen med brun färg och summariska, svepande penseldrag. Därefter fortsatte han att bygga upp formen med hjälp av skuggor i förtunnad, brun färg. Troligen satte han samtidigt in förhöjningar i vitt vilket bidrog till att ge volym åt figurerna. I nästa fas kom lokalfärgerna till användning. Grundtanken tycks ha varit att kungen och hans vita häst skulle framhävas genom sin kyliga färgskala som kontrasterar mot omgivningens varma färger.
Henrik IV var död sedan länge och Rubens hade aldrig mött honom. Genom att studera gravyrer, skulpturer och medaljporträtt lyckades han väcka honom till liv i de båda galleriernas målningar. I museets stora duk är hans porträtt utfört med snabb och säker pensel som om det handlade om en ögonblicksskildring.
Björn Fredlund ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014
