Juniafton är en skildring av de ljusa sommarkvällarna på den värmländska landsbygden, där Carl Wilhelmson vistades under ett par längre perioder.
En ung man sitter uppkliven på en gärdsgård och gnider sin fiol, med överkroppen vriden bort från betraktaren mot några unga kvinnor och en flicka som han lockat till sig med sitt spel. Han är klädd i grova, bruna byxor, kraglös, violett skjorta och hatt. Kvinnorna har hucklen och förkläden. Den ena håller armarna i kors medan den andra kvinnan håller tag i hennes arm. Längre in i bilden står en annan kvinna och lyssnar. Den yngre flickan, avbildad i profil i bildens vänsterkant, tittar koncentrerat på fiolspelaren. Bredvid honom står en pojke i röd skjorta och hatt lutad mot gärdsgården vars påle bildar en diagonal linje från bildens övre till dess nedre kant.
Bakom figurerna breder det böljande, intensivt gröna landskapet ut sig med sina ängar, gårdar, skogar och blånande berg. Den ljusa kvällshimlen tonas mjukt från gult till grönt och en kallare bruten färg som drar åt violett. På Wilhelmsons typiska sätt har färgen lagts på fläckvis så att duken bitvis lyser igenom, vilket ger färgen ljus och lyster samtidigt som ytan får en monumental prägel.
Juniafton färdigställdes i närheten av Sirsjön i Värmland försommaren 1902 under Wilhelmsons vistelse på familjens Sahlströms gård i Utterbyn utanför Torsby. Wilhelmson hade påbörjat arbetet med motivet under sin första vistelse där 1900, en arbetsperiod som avbröts av giftermålet med Berta Kerfstedt 1901. Familjen Sahlström kom Wilhelmson i kontakt med genom en av sönerna i familjen, Bror Sahlström, en skulptör som Wilhelmson lärt känna i Paris under 1890-talet. Bror Sahlströms far, Per Sahlström, var en välbärgad storbonde och riksdagsman, gift med Marit Sahlström. Förutom Bror slog flera av barnen in på konstnärsbanan, till faderns förtret. Wilhelmson var en uppskattad gäst på gården.
Som modeller använde Wilhelmson husets barn Anna och Johanna Sahlström som de stående kvinnorna, sonen Otto Sahlström som fiolspelaren, kusinbarnet Annika Sahlström och Plogsme-Anna som flickorna till vänster och Gustaf Bodén som sommardrängen till höger.
Under de ljusa och varma sommarkvällarna kan ungdomarna träffas. Det frusna sinnet tinar upp. Lusten väcks till liv, om än med tafatthet och tvekan. Målningen visar oss en värmländsk sommaridyll men den kan också betraktas som en skildring av det värmländska folklynnet, som Wilhelmson uppfattade som mindre tungt och dystert än det bohuslänska. Målningen har en folkviseton och faller väl in i de nationalromantiska stämningarna runt sekelskiftet.
I ett brev till familjen Sahlström den 9 september 1901 skriver Wilhelmson:
”Det är för öfrigt en ganska stor skillnad i temperament mellan Värmlänningarna och Bohuslänningarna fastän språket är ganska lika. Här nere är alla människor tungsinta och dystra, någon lek och dans som hos er, är sällsynt. Härnere försöker jag få fram det tunga. Hos er känns allting mer lätt och följden blir att mina målningar blir gladare.”
Kristoffer Arvidsson
