Ladugård (1938) visar en mörk stallinteriör. Bilden går i grönbruna genomlysliga toner förutom det nedre högre hörnet som lämnats omålat. I den liggande bildens vänstra halva finns en dörröppning och ovanför den ett fönster ut mot ett kyligt vinterlandskap med mark som skiftar från blått till turkos vid horisonten och en ljussprängd himmel i varmare vitt. Ljuset från den öppna ladugårdsdörren kastar reflexer mot väggen till vänster och tecknar silvriga perspektivlinjer över golvet. Vid bildens lodräta mittaxel finns en diagonal bjälke.
Bildens nedre högra fjärdedel upptas av en rödbrun ko, vars fyrkantiga form ses från sidan. Bakdelen är upplyst av ljuset från dörröppningen medan huvudet försvinner in i mörkret. Hitom oss finns längs golvet några böljande penseldrag som antyder en sluttande form. Med härledning av andra versioner av samma motiv i teckningar och målningar, blir denna form lättare att uttyda som en liggande ko med sina knotiga benformer.
Teckningen är utförd med grova penseldrag. ”Man skal væra primitiv i sin form, virtuositet er et veltalende bedrag”, skriver Høst i sina dagboksanteckningar. Det skissartade och oavslutade kan ses som en del i denna strävan att gå rakt på de väsentliga formerna. Orden ”Studie Kostald 1938” på en lapp på spännramen vittnar om konstnärens syn på målningen som del i ett pågående arbete men i gengäld såg han nog alla sina verk som just studier.
Målningen har uppenbara abstrakta kvaliteter. De stora enkla formerna fördelar sig i ett dynamiskt spänningsförhållande över bildytan. Samtidigt lyckas konstnären frammana det speciella svaga vinterljuset och dess reflexer inne i stallets dunkel. Det kalla ställs mot det varma. Man kan komma att tänka på Vincent van Goghs Potatisätarna eller Anders Zorns Stora bryggeriet, två skildringar av bönder och arbetarklass i skumma interiörer.
Høst är mer intresserad av färgens verkan – inte de starka klangerna som kämpar mot varandra om utrymmet, utan färgaccenter som sätts in mot en brun eller grå omgivning. Därmed visar han sin hemmahörighet i den danska kolorism som hade ett särskilt strakt fäst på Bornholm. Här fann Høst sina motiv i en stark fascination för naturens ljusspel och årstidsväxlingar, liksom för öbornas arbete i stall och rökerier.
I en intervjufilm från 1964 berättar Høst att han ogillar sommaren då alla färger talar i munnen på varandra: de röda tegeltaken i Gudhjem på Bornholm där han levde, de gröna träden och den blå himlen. Det behövs något grått. Han föredrog vintern då solens röda hetta ställdes mot den vita snön på marken. Teckningens rytm, ljusets reflexer och färgens klangvärld bygger tillsammans upp den naturlyriska stämning som är typisk för konstnären, en mystik i det vardagliga.
Axel L. Romdahl skriver i årstrycket för 1939 om målningen: ”Måhända uppskattar icke vem som helst denna ganska summariskt utförda duk, men den som lever sig in i den med nattljuset genom den öppna dörren och den gödselångande värmen i båsen värderar den desto mer för den starka äkthetsverkan som här har vunnits med till synes enkla medel.”
Målningen skänktes till museet av konstnären 1939 i samband med utställningen Nordisk konst i Mässhallen, anordnad av Göteborgs konstmuseum samma år.
Kristoffer Arvidsson
