Göteborgs konstmuseum | Karl Karl Isakson

Visa: Detaljerat
- 1
  - 1
  - Första
  - Sista
- Resultat 1

Karl Isakson
svensk, 1878 - 1922

Karl Isakson föddes den 16 januari 1878 i Stockholm och dog den 19 februari 1922 i Köpenhamn. Föräldrarna var Karl Fredrik Isaksson och Mathilda, född Andersson. Fadern, som var smed, försörjde sig genom att tillverka kassaskåp men dog innan sonen hunnit fylla ett år. Karl Isakson växte upp med modern och den yngre systern Ester under enkla förhållanden. Han utbildade sig till yrkesmålare och tog från 1891 kvällskurser i teckning på Tekniska skolan. Efter att där ha visat sig duglig erbjöds Isakson att assistera Carl Larsson under dennes arbete med freskerna till Nationalmuseums trapphall 1895. Larsson kom att bli en betydelsefull vän och mentor.

Karl Isakson studerade på Konstakademien 1897–1901 men trivdes inte med den konservativa undervisningen. Han var mycket självkritisk och hade stora svårigheter att färdigställa något större verk, vilket gjorde det omöjligt för honom att tilldelas stipendier. Trots detta kunde Isakson 1902 ge sig iväg till Florens via Berlin och München. Efter tre månader i Florens fortsatte han till Rom. Isakson tog strakt intryck av det han såg, inte minst Giotto, men befann sig i en problematisk situation psykiskt och konstnärligt. Han lyckades knappt skapa något. Då skrev han ett brev till den danske konstnären och läraren Kristian Zahrtman, som under sommarhalvåret vistades i Cività d'Antino. Zahrtman fattade tycke för den unge svensken och tog Isakson som elev. Isakson flyttade nu till Köpenhamn där han gick i Zahrtmans målarskola vid Kunstnernes Frie Studieskoler.

Zahrtmans friare undervisning passade Isakson bättre. Trots att Zahrtman själv var historiemålare betonade han färgen och gav stor plats åt elevernas individualitet. Efter ett par års studier kvarstannade Isakson i Köpenhamn med egen ateljé från 1903. Han hade stora ekonomiska svårigheter men fick hjälp från olika håll. Viss stöttning fick han från Carl Larsson, prins Eugen och akademilärarna Oscar Björck och Gustaf Cederström.

På Konstakademien hade han träffat en studiekamrat, Hilda Lundberg. De förlovade sig men hennes far sade nej till giftermål. De reste tillsammans till Spanien 1906 och därefter till Paris. Hilda Lundberg verkar ha varit den drivande parten i förhållandet. Isakson satte sin konst främst och ville inte binda sig i något förhållande. Relationen verkar ha stärkt hennes tvivel på sitt eget konstnärskap. Istället kom hon att på olika sätt stötta Isakson ekonomisk, ibland anonymt via ombud för att inte såra hans behov av oberoende. Till skillnad från Isakson kom Hilda Lundberg från en välbärgad familj. Hon agerade även efter hans död vist och uthålligt för att hans verk skulle hamna i olika museisamlingar.

Under åren i Köpenhamn höll Isakson brevledes en nära kontakt med systern Ester, som också studerade vid Konstakademien. Hans broderliga förmaningar till henne om att bejaka färgen och distansera sig från akademien och Georg von Rosen hade föga effekt, vilket ledde till spänningar dem emellan.

Isakson målade inledningsvis i en symbolistisk stil. Han intresserade sig särskilt för figurmotiv med ursprung i fornnordisk mytologi. Målningarna gick i en gråbrun färgskala. 1905 kunde Isakson resa till Paris först gången och återvände dit flera gånger. Här mötte han den franska konstens nya namn, inte minst Cézanne men även Matisse och Picasso. Dessförinnan hade han sett van Goghs verk i Berlin. Det moderna måleriet väckte Isaksons intresse för färgen.

Efter att ha misslyckats med att skapa färdiga fantasikompositioner övergick han omkring 1911 till att göra studier från naturen. Under en tioårsperiod följer en mycket produktiv fas. Istället för att som tidigare överarbeta ett verk under lång tid, övergav han målningen så fort han kände den minsta leda vid den och påbörjade en ny. Isakson inriktade sig under denna tid på stilleben, modellstudier och landskap. I dessa genrer skapade han sitt typiska koloristiska måleri med accentuerade plan i uppdrivna kontrasterande kulörer.

Isakson fick god kontakt med flera betydande danska konstnärer, inte minst kolorister som Olaf Rude och Edvard Weie, men även med familjen Brandstrup, hos vilka han var en återkommande besökare. Bland annat firade han jul med paret. Liksom många danska konstnärer tillbringade han somrarna på Bornholm, och särskilt på den lilla ön Christiansö, nordväst om Bornholm. Här tillkom flera landskapsmotiv och bilder av Christiansös fästning.

Isakson ställde ut i ringa omfattning, delvis beroende på sin förödande självkritik. Efter att ha visat några verk på fyra grupputställningar 1908–1911 tackade han nej till alla förfrågningar. Han tyckte inte att han hade något färdigt att visa. Isakson upphörde att signera sina verk då han såg dem som studier. Man får intrycket att han samlade sig inför en större uppgift. Detta visade sig de sista åren, 1919–1921, då Isakson återgick till sina fantasimotiv, denna gång figurmotiv med bibliskt ursprung. Det skissartade koloristiska bildspråket behöll han från skalövningarna.

Isakson kände sig bättre hemmastadd i det danska konstlivet än det svenska, där han var förbisedd. Den problematiska relationen till modern bidrog troligen till oviljan att återvända. I brev manade den religiösa och överbeskyddande modern ofta sonen att flytta hem, något som framkallade nervösa besvär hos honom. Den psykiska anspänningen utlöste utbrott av smärtsamma bölder. Isakson hade även andra hälsoproblem som depressioner, dålig tandhälsa, ögoninfektioner, influensaperioder och lunginflammationer, vilket bitvis hindrade honom från att arbeta. 1921 var ett produktivt år trots vacklande hälsa. I januari 1922 härjade en influensaepidemi i Köpenhamn. Isakson låg sjuk en tid men lunginflammation tillsatte och hans tillstånd försämrades. Han dog på ett sjukhus den 19 februari, 44 år gammal.

Trots den ringa exponeringen kom Isakson att få en stor betydelse för sina danska kollegor, inte minst Weie, som i hög grad lät sig inspireras av Isakson. Först efter sin död kom Isakson, genom en omfattande minnesutställning som visades både i Danmark och i Sverige på Liljevalchs konsthall, att uppmärksammas och bli ordentligt representerad i museerna. Isaksons konst utgjorde länge ett förebildligt ideal på målarskolorna, inte minst för göteborgskoloristerna var han en inspirerande föregångare. Hans nationalitet var fortsatt tvetydig. Han var född i Sverige och talade svenska men vistades större delen av sitt vuxna liv i Danmark. Isakson räknas därför in i såväl dansk som svensk konsthistoria.

Kristoffer Arvidsson

Konstverk