Två mörkklädda kvinnor sitter vid en kakelugn med öppna luckor. Rummet är skumt belyst. Utanför fönstret lyser de snötäckta hustaken i vitt. Rummet är mycket sparsmakat möblerat. Hyllorna gapar tomma i den rödlackade möbeln längre in till höger. Kvinnorna, den ena tillbakalutad, den andra framåtböjd, betraktar tankfullt den utbrunna härden. Formerna är förenklade till stora, närmast enfärgade ytor, som i syntetismen – den franska konstriktning som ville gestalta den yttre världen genom en personlig tolkning – men färgskalan är mer dämpad. Med korta penseldrag, diffusa konturer och blå accenter skildras skymningens flimrande ljus.
Den avancerade ljusskildringen leder tankarna till dansken Wilhelm Hammershøis stämningsfulla men mycket spartanska interiörer med gestalter som vänder ryggen till betraktaren. Liksom flera av sina konstnärskollegor runt sekelskiftet 1900, fascinerades Bergh av skymningsljuset och den gåtfullhet det svepte in tingen i. Som så ofta skildrar Bergh här inte bara en ytterverklighet utan också en inre värld av känslor, tankar och drömmar. Vilka är kvinnorna? Vilken är relationen dem emellan? Kvinnan till vänster ser ut att vara äldre än den högra, vilket understryks av hennes strama, upprätta hållning. De tycks vana vid varandras sällskap. Kanske är det mor och dotter, eller två systrar. Männen lyser med sin frånvaro. Här inne råder tystnad och stillhet. Förhäxade av glöden drömmer de sig bort.
Kristoffer Arvidsson
