Få konstnärer har satt sin prägel på den moderna skulpturkonsten som den amerikanska skulptören Alexander Calder (1898–1976). Han är välkänd för sina mobiler, vilkas svävande, abstrakta element rör sig och balanserar i föränderlig harmoni. Calder var en av pionjärerna för dessa nya konstobjekt och hans intresse för rörelsen väcktes genom cirkusen, där trapetskonstnärerna lekande lätt tycktes övervinna tyngdlagen.
Calder växte upp i en familj där man i generationer valt konsten som yrkesbana – fadern och farfadern var båda skulptörer och moderna målare. Han uppmuntrades tidigt till eget skapande och reste under sin barndom med familjen runt stora delar av USA, i samband med faderns olika offentliga uppdrag. Från åtta års ålder hade han en egen verkstad, oavsett var familjen bodde. Efter college utbildade han sig först till ingenjör vid Stevens Institute of Technology i New Jersey, men kom efter några år av olika ströjobb att följa i föräldrarnas fotspår.
Calder skrev in sig vid Art Students League i New York och försörjde sig som frilanstecknare vid sidan om sina studier. I samband med ett illustrationsuppdrag för National Police Gazette tillbringade han två veckor vid Ringling Brothers och Barnum & Bailey Circus där hans livslånga intresse för cirkusen tog verklig fart. Han fascinerades av rörelsen och poesin i de akrobatiska cirkusföreställningarna och försökte fånga detta uttryck i sammanhållna linjeteckningar.
Den obrutna linjeföringen, som karaktäriserar Alexander Calders tidiga teckningar, kom att bli ett dominerande stilistiskt spår i hans konst. Snart översatte han den tvådimensionella linjen till ståltrådsformationer där några få böjningar och signifikativa detaljer skapade konturerna till skulpturala verk. Calder påbörjade arbetet med att skapa sin egen Cirque Calder 1926. Med ståltråd, trä, tyg och papper porträtterade han med lekfull fabuleringslust cirkusens alla karaktärer: djur, lindansare, akrobater, clowner. Alla skulpturer hade en rörlig funktion och manövrerades ofta av Calder själv, då han uppträdde med sina cirkusföreställningar för konstnärsvänner och kollegor.
Samma år lämnar Calder USA för Frankrike och Paris. Mötet med den europeiska avantgardekulturen och umgänget med flera av tidens konstnärer och intellektuella som Joan Miró, Fernand Léger, Antoine Pevsner, Jules Pascin och Marcel Duchamp, kom att bli en katalysator för hans konstnärliga utveckling. Han beskriver ett besök i konstnären Piet Mondrians ateljé som både omvälvande och avgörande för sin utveckling mot det abstrakta: »Detta enda besök gav mig en chock som satte igång allting. Även om jag hört ordet ›modern‹ tidigare så hade jag inga medvetna föreställningar om eller känslor inför begreppet ›abstrakt‹. Nu, vid trettiotvå års ålder, ville jag måla och arbeta abstrakt«.
Strax därefter skapade Calder sina första abstrakta, kinetiska skulpturer – konstruktioner som han med tiden kom att förfina och utveckla till de konstobjekt som Duchamp benämnde »mobiler«. Calder blev 1931 inbjuden att medverka i konstnärsgruppen Abstraction-Création, en konstnärssammanslutning med konstruktivistisk och nonfigurativ orientering, med syfte att främja den nyskapande, abstrakta konsten.
Alexander Calders mobil Noir, bleu, rouge (1954) är uppbyggd av olika sektioner av ståltråd och tunna metallplattor i rött och enskilda inslag av svart och blått. Calders mobiler sätts i rörelse av uppåtstigande luftströmmar och är ofta så känsligt konstruerade att värmen från några människor är nog för att sätta dem i rörelse. Varje mobil är en komposition i skör balans, som när den aktiveras bjuder på en poetisk koreografi och fängslar betraktaren med sitt rörelsemönster. Mobilerna utför inte enbart en enskild rörelse som stilla saktar av, utan glider ofta, genom en serie övergångar från en position till en annan, i ett flytande förlopp som gradvis förflyttar tyngdpunkten. Formelementen som Calder använde var ofta organiska och inspirerade av den amerikanska ursprungsbefolkningens bildspråk: vingar, stjärnor, mån- och vågformationer färgsatta i svart eller vitt med kontrasterande accenter i rött, blått och gul. Parallellt med mobilerna började Calder experimentera med statiska, abstrakta konstruktioner.
Under kriget var tillgången på material begränsad men under 1950-talet gick han upp i skala och tog senare steget ut i det offentliga rummet med sina »stabiler«. I likhet med mobilerna fick stabilerna sin benämning av en konstnärskollega, Jean Arp. Dessa monumentala, markbundna skulpturer består av sammanfogade metallplattor med stora utskurna öppningar. Släktskapet till mobilerna är tydligt i färg och materialval, men istället för mobilernas mjuka, organiska former använde sig Calder här av en mer påtaglig hårdhet i form och uttryck. Metallplattorna sattes samman i olika vinklar och sammanfogades med bultar. Stabilerna döljer inget av arbetsprocessen, utan visar tydligt upp en råare, maskinell estetik. Med sin obevekliga form och kraftfulla färgsättning tog de stadsrummet i anspråk.
Redan under 1930-talet började Calder få internationell uppmärksamhet, men det stora genombrottet kom först efter kriget. Som en av de första amerikanska modernisterna hyllades han som en förnyare av konsten och inspirerade konstnärer både i USA och i Europa med sitt ständiga utforskande av skulpturens möjligheter. Bland offentliga beställningsuppdrag av monumental karaktär kan La Spirale för UNESCO i Paris (1958), El Sol Rojo, Mexico City (1968) och Flamingo, Federal Central Plaza, Chicago (1973) nämnas.
Under flera år stod Alexander Calders monumentala skulptur De tre vingarna placerad på Götaplatsen framför Göteborgs konstmuseum. Skulpturen ingår i Göteborgs Stads konstsamling och flyttades 1979 till Blå stället i Angered.
Anna Hyltze ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014
