En kvinna och en man ligger nakna och utsträckta i krampaktiga rörelser på den svarta marken i ett öde, ogästvänligt landskap. Högst upp i den nästan kvadratiska duken finns en strimma av himmel där ett dovt ljus bryter fram. Figurerna är målade i ett klassiskt ljusdunkelmåleri som frammanar hudens skiftningar, samtidigt som de bildar grafiska, motställda tecken i kompositionen. Marken är skrovlig som av stelnad lava. Bredvid dem ligger urtida vapen och skinnföremål.
Målningen är en av norrmannen Odd Nerdrums mest storslagna figurkompositioner, en dystopisk scen som kan utspela sig antingen i en avlägsen dåtid eller framtid. Vilka är de, kanske de sista människorna? Vad har de råkat ut för? Är de förgiftade? Med sitt gammalmästerliga måleri tar Nerdrum avstånd från vår ytliga tid och går rakt på existentiella frågor om människans ursprung och öde. Avskalade alla yttre attribut kvarstår kampen för tillvaron, ångesten inför tomheten, längtan efter kärlek, mening och nåd. Stilen är påverkad av Caravaggio och Rembrandt. Landskapet är inspirerat av Island där konstnären återkommande vistats.
Kristoffer Arvidsson
