Aina Marmén räknas ibland till göteborgskoloristerna även om hennes uttryck är mer tillbakahållet. Hon tog också djupare intryck av Birger Simonsson än Tor Bjurström under sina studier vid Valand under 1910- och 1920-talet. Självporträtt (1969) är ett sent självporträtt. Målningen är på flera sätt typisk för Marméns produktion med dess ljusa färgskala i skiftande varma och kalla toner.
Konstnären har avbildat sig själv stående sedd snett framifrån. I händerna håller hon något som kan vara en palett. Hon står i ett ljust rum med öppnade vikdörrar in till ett annat rum. En mörkröd möbel skymtar till höger. Marmén står åt höger i ljuset från fönstret. Hon har en djupt grön blus eller kofta och rödbruna byxor eller kjol. Hon ser rakt mot betraktaren med ett granskande ansiktsuttryck. Ansiktets plan är tydligt angivna medan håret är mer skissartat utfört.
Den stående konstnären som ser allvarligt mot betraktaren, avbildad i sitt eget hem, kan påminna om en del av Edvard Munchs sena självporträtt. Det finns en stark närvaro och stillsam koncentration, om än mindre ångestriden än hos Munch. Måleriet är också mer koncentrerat i plan uppmålade med parallella penseldrag. Färgen är återhållen utom på koftan.
Självporträttet har drag av introspektion – den åldrade konstnären ser sig själv utan idealisering – men det är också en finstämd ljusskildring och interiörmålning. Därmed förenar Marmén två av de genrer där hon arbetat mest framgångsrikt: porträttet och interiören.
Kristoffer Arvidsson