På hörnet av modellbordet har Carl Larssons favoritmodell Leontine, kallad Nina, slagit sig ner med en blomma i handen. På det breda bordet med dess stadiga ben ligger slaka tygdockor i naturlig storlek, som användes för att utprova olika ställningar för monumentalmålningarna. I ett hörn av ateljén står en järnkamin och ett ämbar med kol – med tanke på modellens nakenhet var det viktigt att hålla värmen i ateljén.
1905 hade Carl Larsson fått ett nytt stort uppdrag, nämligen att utföra en takmålning för den nybyggda Kungliga Dramatiska Teaterns foajé. På modellbordet tillkom under arbetet med plafonden. Eftersom det var nödvändigt att precisera alla detaljer, till exempel myllret av figurer i plafonden arbetade Carl Larsson igenom alla figurer i studier tagna efter modell. Det är studieteckningar för den aktuella takmålningen, som sitter uppstiftade på väggen i bakgrunden av På modellbordet.
Bladet har en varm helhetston, i vilken de röda och gyllene draperierna skapar en ”bondgrann” kontrast mot bordets kraftigt gröna. Carl Larssons framställning av modellen är ganska osinnlig. Han inriktade sig nu på den dekorativa helheten, på linjen och ytan och mindre på volymen och huden. Han kom därigenom alltmer att skilja sig från sin gode vän Anders Zorn, som höll fast vid sitt plastiska och sinnliga uttryckssätt ända till slutet av sitt liv.
När han som nybliven intendent för konstavdelningen i Göteborgs Museum medverkat till förvärvet 1906 av På modellbordet fann Axel L. Romdahl det lämpligt att i årstrycket formulera sig om det nakna i bilden: ”… hans förmåga som skildrare av nakna gestalter, varvid han på ett sällsynt sätt förenar kysk stilkänsla med varmblodigt verklighetssinne. I denna sin framställning av den unga av fägring och liv strålande flickan med de groteska leddockorna som framhävande kontrastfigurer har konstnären ej heller förnekat sitt harmlösa skämtlynne. ’På modellbordet’ har alla förutsättningar för att vinna sympati och kan måhända fullgöra en mission såsom uppfostrande till en ren och vacker syn på nakenheten”.
Björn Fredlund ur Carl Larsson i Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2001.
