Några fiskar i olika storlekar ligger upplagda framför ett keramikkrus med hantag. Från en korgliknande fångstutrustningen, delvis övertäckt av ett rött tygstycke som bildar en komplementfärg till krusets gröna glasyr, ligger musslor utspillda. Rep hänger i luften. Glansdagrar glimmar till i krusets glasyr liksom över musslornas skal och fiskarnas fjäll. Detta nature morte är uppställt på en klipphäll. I bakgrunden, till höger om det ovala kruset, öppnar sig perspektivet mot det gröna havet. Himlen är mulen; endast vid horisonten bryter ljuset fram. Hela bilden går i dova, brutna toner och har en lite kulen atmosfär.
Det var först i trettioårsåldern som Paul Gauguin bestämde sig för att bli konstnär men gick då in för det med en osedvanlig hängivelse. När han utförde detta havsstillben hade han ännu inte slutat sin anställning som banktjänsteman. Senare skulle han, på jakt efter ett mer ursprungligt sätt att leva, bryta upp från sin borgerliga tillvaro och ägna sig helt åt konsten i Bretagne, Martinique, Arles och Tahiti. Stillebenet är utfört av en konstnär som lär sig behärska måleriets hantverk. Om än långt ifrån Gauguins mogna syntetism med des enfärgade fält omslutna av böljande konturlinjer, visar denna målning ändå prov på dramatisk talang. I målningssättet ser man påverkan från Gustave Courbet och Édouard Manet och den utgör därmed en station i Gauguins sökande efter en egen stil.
Kristoffer Arvidsson
