•  
    • Resultat 1
Jupiter och Io
  • Konstnär Paris Bordone (italiensk, 1500 - 1571)
  • Titel Jupiter och Io
  • Datering 1550-talet
  • Teknik/Material Olja på duk
  • Mått 136 x 117,5 cm
  • FörvärvGåva av Gustaf Werner 1922
  • KategoriOljemålning
  • Inventarienummer GKM 0715
  • Visningsstatus Verket visas i Kabinetten III (Sal 7)
Beskrivning
Signering m m
Utställningshistorik
Litteratur
Motivet är hämtat från första delen av Ovidius Metamorfoser (Förvandlingar). Där berättar den romerske skalden hur den högste guden Jupiter, som alltid var på jakt efter nya amorösa äventyr, förälskade sig i den vackra nymfen Io. För att kunna älska med henne dolde han henne och sig själv i ett moln. Jupiters hustru Juno, äktenskapets gudinna, misstänkte att hennes man var sysselsatt med att bedra henne, men innan hon hann upptäcka paret hade Jupiter förvandlat Io till en vit kviga. Juno tvingade Jupiter att skänka henne kvigan och lät jätten Argus – som hade hundra ögon – vakta den. För att få tillbaka Io befallde Jupiter sin son Merkurius att döda Argus. Merkurius lyckades få Argus att somna genom att spela flöjt för honom. Han högg av jättens huvud. Juno tog Argus ögon och placerade dem längst ut på påfågelns långa stjärtfjädrar. Sedan drev Juno kvigan vidare till Nilen där en ny förvandling ägde rum och Io återfick sin mänskliga gestalt.

Ovidius Metamorfoser var en outtömlig motivkälla för bildkonsten från renässansen och framåt. Berättelserna var underhållande och förklarade hur olika företeelser uppstått. Det var ingen tillfällighet att Juno prydde just påfågelns fjädrar med Argus ögon; denna fågel var hennes symbol och följeslagare. I Paris Bordones målning kommer Juno farande i sin vagn dragen av två påfåglar i övre vänstra hörnet. I förgrunden sitter Io i Jupiters knä. Mitt i avklädningsögonblicket upptäcker guden att hans svartsjuka hustru närmar sig och han höjer sin gröna mantel för att dölja älskarinnan. I nästa ögonblick förvandlar han henne till en kviga. Jupiters egen symbol, örnen, tittar ner på paret från övre högra hörnet.

Paris Bordone (1500–1571) var elev hos Tizian i Venedig under några år i sin ungdom och tog intryck av hans måleri. Han kom att bli en internationell konstnär. Förutom i Venedig var Bordone verksam i Norditalien, Bayern och Frankrike. Han brukar betraktas som en manieristisk målare. Mot mitten av 1500-talet hade högrenässansens strävan efter harmoni och klarhet avlösts av manierismens förkärlek för det konstfulla och det utsökta. Manieristerna använde sig ofta av komplicerade kompositioner. Det dominerande kompositionella elementet i Bordones målning är en diagonal som löper från nedre högra hörnet upp mot det vänstra. Utifrån denna »storform« flätas figurerna samman på ett elegant sätt.

I sin berömda bok från 1500-talet om tidens konstnärer nämner Giorgio Vasari att Paris Bordone utfört en målning med Jupiter och Io för kardinalen av Lothringen medan han var verksam vid det franska hovet. Den nutida forskningen anser att det rör sig om målningen i Göteborgs konstmuseum. Problemet är att man inte vet om Bordone reste mer än en gång till Frankrike. Enligt Vasari skulle han ha varit där 1538. Målningens stil tyder på att den kommit till omkring tjugo år senare. Forskarna har visat på möjligheten att Vasari kanske bara känt till en vistelse i Frankrike. I själva verket kan Bordone ha arbetat där även åren 1559–1561.

Från och med renässansen återkommer nakenheten i konsten. Den kunde legitimeras med att det handlade om antika, mytologiska scener. Att Paris Bordones målning med dess entydigt erotiska motiv ägts av en kardinal visar hur pragmatiskt man såg på problemet. Den moraliska aspekten blir ännu intressantare när man vet att Io med sitt rödfärgade lockiga hår troligen är framställd som venetiansk kurtisan. Identifikationen förtydligas av sidendraperiet i gult och rosa som fladdrar från hennes arm – gult var de prostituerades färg i lagunstaden. Ios hud är vit med undantag för en lätt rosa ton som markerar dekolletaget. Den blå sidenklänningen som ramar in och framhäver de nakna partierna har noggrant utförda små veck av ett slag som ofta återkommer hos Paris Bordone. Han fördjupade sig gärna i detaljer. Enligt konventionen framställdes män mörkare än kvinnor. I enlighet med denna har Jupiter fått något mörkare hud och konstnären har valt att exponera hans rygg för att demonstrera sin skicklighet i att skildra muskelspelet.

Björn Fredlund ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014