En person som intresserar sig för kroppsspråkets betydelse som uttrycksform skulle nog kunna hitta åtskilligt av intresse i Gustaf Cederströms stora målning Frälsningsarmén. Miss Booth besöker en krog i Paris. Varenda person i den lilla krogen vid Rue Bayen reagerar på sitt sätt inför den unga marskalkens framträdande.
Mitt i bilden står hon som den självklara medelpunkten, belyst av det sparsamma ljuset, iklädd Frälsningsarméns mörka uniform och med den rosettprydda bahytten på huvudet. Med värdighet och allvar framför hon sitt budskap till de personer som samlats för en stunds avkoppling en vardagskväll. Där finns barägaren själv bakom disken; han häver sig en aning fram, kanske mot sin vilja intresserad av vad den unga kvinnan har att säga. Lutad lite nonchalant mot bardisken står en tvivelaktig person med ett på samma gång skeptiskt och beräknande uttryck. Vid bordet längst fram avbryts gästerna i en diskussion om en artikel i tidningen En avant! Flaskan är så gott som urdrucken, diskussionen har nog varit livlig när man nu överrumplas av marskalkens trosvissa bön och sång. Muraren i arbetskläder och med nödvändiga redskap i en låda på golvet visar med sin hållning att vad som sägs knappast intresserar honom, mannen med huvudet lutat mot handen tar till sig hennes ord med besinning och allvar medan arbetaren som väger på stolen med händerna i byxfickorna försöker upprätthålla en fasad av ointresse, men det spända uttrycket förråder honom. I bakgrunden fortsätter ett sällskap sitt kortspel utan att ta notis som vad som försiggår, medan en ensam herre i hög hatt – man kommer att tänka på Munchs skriande ensamhetsskildringar – lyssnar med absintglasets tröst inom räckhåll. Kontrasterna mellan ljus och mörker har intresserat Cederström; med ljuset modellerar han fram detaljer i rummet, får glas att blixtra till, blanknött trä att skina.
Cathrine Booth, William Booths äldsta dotter, stod själv modell för Cederströms målning, och i sina Minnen skrev han så här: ”Vi blefvo mycket goda vänner hela familjen med denna förtjusande varelse, så enkel, så utan falsk blygsamhet och så renhjärtad. Det var en så oändlig, omedveten charme hos denna genomskinligt tunna, späda varelse. Då hon såg, att jag hade svårt att få fram hvad jag ville, började hon sjunga eller predika för att få det rätta uttrycket, och då gick arbetet lätt”.
Gustaf Cederström är mest känd för sina storslagna skildringar av Karl XII:s likfärd; den ursprungliga versionen hänger på Göteborgs konstmuseum och en senare replik på Nationalmuseum.
Ingmari Desaix
