Jämfört med konstnärens rörliga och detaljrika måleri från 1880-talet har bilden en rofylld och samlad verkan. Utförandet är nu lugnare och bredare. De tunga fåglarna vilar på furans grenar, som i sin tur har en mer sammanhållen form än de spretiga granar, lövträd och buskar som dominerar produktionen från 1880-talet. Den neutrala, bruna fonden framhäver dessa egenskaper hos motivet. I själva kråkorna, som är målade med breda penseldrag, kan man eventuellt spåra ett inflytande från Anders Zorn, som Liljefors själv ansåg hade betytt mycket för honom. Mest skönjbart är detta i den nyanserade gråskalan i fåglarnas fjäderdräkt.
Kråkan hörde till de djur som Liljefors tidigast lärde känna och som han jagade i Uppsalas utkanter redan under sin uppväxt. Han förknippade under hela sitt liv kråkan med sin barndoms landskap. Kanske det är därför som han återgett den föraktade fågeln med sådan sympati. Den framstår i hans tolkning som klok och med närmast meditativ läggning trots att den av de flesta betraktades som en av fågelvärldens marodörer.
Målningen ställdes ut i Göteborg 1891. Den väckte stor uppmärksamhet och köptes omedelbart av Pontus Fürstenberg. Liljefors telegraferade hem om det överraskande mottagandet: ”Kråkor sålda innan utst. öppnad. Alla människor rent galna i den” (Lindwall 1960, s. 48). Kompositionen reproducerades i katalogen i form av en egenhändig teckning av konstnären.
Björn Fredlund
