Carl Larsson förberedde sina tre målningar noggrant genom målade och tecknade detaljstudier. Eftersom Nutida konst skulle ge intryck av att utspela sig i det fria behövde han också göra en del skisser utomhus. Sommaren 1888 regnade emellertid bort till konstnärens förtvivlan. Han lyckades till sist få gjort de studier han behövde för att sedan kunna utföra målningen i ateljén.
Denna bild är en renodlad allegori och kan läsas som ett konsthistoriskt tidsdokument. I de båda föregående målningarna tog Carl Larsson upp kompositionstyper, som var karaktäristiska för respektive epoker. I Nutida konst är kompositionen modern och ”naturlig”. Den tycks ansluta sig till Eiffeltornets form, och liksom tornet strävar de dominerande figurerna i målningens mitt uppåt. Under det år Carl och Karin bodde i Paris sköt Eiffeltornet snabbt i höjden, och i målningens fond avtecknar sig konstruktionen mönjeröd mot himlen. I en tidigare fas intog det en mycket mer framträdande plats i bilden.
Det skarpa vårljuset flödar i målningen. Konsten startar på nytt ute i det fria. Naturen ställs mot den dynamiska parisermiljön med sitt impressionistiska ljusflimmer över Seine. I grönskan till vänster sitter Carl Larsson i det fria och målar – kanske konstnären syftar på Grez, som ju haft en stor betydelse för hans eget friluftsmåleri. Bakom honom står en japan, vilket antyder en av den samtida konstens inspirationskällor.
I förgrunden skjuter skulptören in i kompositionen på ett överraskande och mycket tidstypiskt sätt. Det är ingen tvekan om att det är Carl Larsson, som här dyker upp än en gång, nu som skulptör. I triptyken utförde han nämligen inte bara målningarna utan också relieferna och det dekorativa ramverket.
Skulptören arbetar på en lerfigur placerad på en kavalett. Plötsligt vaknar figuren till liv och fattar hans hand. Carl Larsson har tagit upp den gamla myten om bildhuggaren Pygmalion, vars skulptur gjordes levande av Afrodite, men han har gett den en ny innebörd. Vi bevittnar ett plötsligt överslag från konst till liv. 1880-talets realism, verklighetsskildringen, har nått sin klimax – och konstverket förvandlas till verklighet!
Detta var utvecklingsoptimismens tid. Man ansåg att även konsten stod i framåtskridandets tjänst, på ett sakligt, ”vetenskapligt” sätt. Kanske sammanställningen av konst och teknik (Eiffeltornet) i målningen skall förstås som att båda strävar mot samma mål i ädel tävlan med varandra?
En hatt med Pontus Fürstenbergs initialer ligger på en stol i förgrunden. Pontus och Göthilda kom visserligen ofta till Paris, men inslaget har troligen också en vidare innebörd: nu har industrimagnaterna tagit över furstarnas och kyrkans roll som konstens beskyddare.
De tre målningarna representerar tre epoker. I dem definierar Carl Larsson konstens drivkrafter. Under renässansen utgörs den fortfarande av religionen. Under 1700-talet förflyttas vi till en förfinat sinnlig sfär, och under 1880-talet befinner vi oss i rationalismens och teknikens tidevarv.
För triptyken belönades konstnären med första klassens medalj på världsutställningen, som öppnade sina portar i maj 1889. När ensemblen sedan skulle monteras i galleriet i Göteborg visade det sig att måtten inte stämde. Den delades upp, fick andra ramar och arrangerades provisoriskt i galleriet. Först 1903, efter mecenatens död, fick Carl Larsson möjlighet att visa den med de riktiga ramarna i full bredd som han ursprungligen avsett. Det skedde i samband med att Fürstenbergska galleriet flyttades till Göteborgs Museum. Konstnären fick i uppdrag att arrangera galleriet i dess helhet i museet.
Björn Fredlund ur Carl Larsson i Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2001.
