I ett brev till Pontus Fürstenberg 1888 berättade Carl Larsson att han ämnade börja med sidomålningarna för att åtminstone de skulle kunna bli färdiga till världsutställningen, som skulle invigas i maj 1889. Renässans ämnade han ta itu med först vid nyår.
Över allt annat älskade Carl Larsson rokokokonsten med dess lätta och spirituella hållning. Rokokon blev också viktig för honom när han sökte ett nytt konstnärligt uttryck åren kring 1890.
I Renässans präglas kompositionen av symmetri. I Rococo lät konstnären pendeln slå över i andra riktningen; här är det rokokokonstens asymmetri som gäller. Hela bilden tycks uppbyggd på rocaillens böljande former. Kartuschen med inskriptionen anger tonen med sin rokokokurvatur tillsammans med den mjukt svängda spaljén. Kompositionens alla element förenas i en sicksackliknande rörelse. Medan Renässans har inslag av varma färger, är 1700-talskompositionen helt präglad av rokokons svala, pastellaktiga färgskala.
I renässanskompositionen är handlingen förlagd till en kyrka. I Rococo utspelar den sig i en park. I bakgrunden skymtar ett slott i aftonsolen, och i förgrundens grönska råder redan skymningens svalka. Vi befinner oss i en världslig, sinnlig och drömmande sfär. Huvudpersonen är inte en högtidlig antik figur utan en ung, högst levande herdinna med nakna bröst. (I 1700-talets konst brukade herdar och herdinnor representera längtan efter ett liv i samklang med naturen.)
Hans-Olof Boström har i sin artikel om triptyken (Artes, 1987) påvisat att målningen innehåller symboler och attribut, som kan förknippas med Venus. Det stora musselskalet, ur vilket en delfin glider ner i vattnet, hör till dessa – liksom delfinen själv. Till Venus följeslagare hör också amorinerna. En av dem fjättrar den unge konstnärens händer med rosa band. Hans modell med nakna bröst lockar honom med körsbär i sin mun. Hon skulle kunna vara Venus själv, som förklädd till herdinna tar makten över konstnären.
När målningen levererats påpekade Pontus Fürstenberg i ett brev att damerna uppfattade herdinnan som något tvetydig. Bland annat leddes blicken in under hennes uppdragna kjol, ett arrangemang som inte var förenligt med tidens krav på anständigt uppträdande. När triptyken visades på Konstnärsförbundets utställning i Stockholm 1890 målade Carl Larsson därför till en girland, som delvis döljer detta parti.
Under målningen är en ekrelief med en najad placerad. Också denna har mjukt böljande former. Relieferna utförde Carl Larsson i gips. De skulpterades senare i ek av ett par professionella träsnidare i Göteborg. Gipsmodellerna finns numera i Zornsamlingarna i Mora.
Carl Larsson modellerade även de bronserade gipsreliefer med vegetativa motiv, som är monterade på sidorna av Rococo och Nutida konst. De är infällda i ett arkitektoniskt ramverk av japansk inspiration – också det format av konstnären.
Björn Fredlund ur Carl Larsson i Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2001.
