Julius Kronbergs praktfulla målning skildrar en myllrande bacchanal – en fest till vinguden Bacchus ära. Kronberg har valt att fokusera en enskild scen i dramat, medan övriga figurer bildar en böljande bakgrund.
En nymf halvligger utsträckt på några klippor. Hennes varmt ljusröda klädedräkt har kasat ned i eleganta, levande veck. Huden lyser igenom det tunna, vita tyget därunder och hennes ena bröst blottas. Ett barn sträcker sig girigt efter den fylliga vinklase som hon retsamt håller ovanför honom i den vänstra handen medan hon kärleksfullt stöder honom med den vänstra. Leende studerar hon hans ansikte. Liksom figurerna i bakgrunden har kvinnan och barnet kransar av vinrankor i håret.
Kompositionen är uppbyggd av sicksacklinjer, understrukna av klipporna och figurernas rörelser. Pojkens kropp bildare en elegant s-kurva där han står med ena knäet mot en klippavsats och händerna utsträckta i ett v, en form som upprepas och förstärks av två vinklade trädstammar uppe till höger. Kurvan fullföljs av kvinnans kropp i en diagonal mot målningens nedre vänstra hörn. I målningens övre halva, strax bakom det lekande paret, blåser en pojke i en tvåpipig flöjt. Hans rörelse från höger till vänster tas upp av det dansande tågets halvnakna menader, nymfer och satyrer som bär på vinskörden och höjer sina dryckesskålar i luften.
Bacchus är rusets och vinets gud i romersk mytologi, motsvarigheten till grekernas Dionysos, och bacchanalen är en vild fest till hans ära. Bland Bacchus attribut finner vi vinrankan, en tallkottsbeprydd stav (thyrsos) och ett dryckeskärl. Thyrsosen ser vi i bildens nedre högra hörn. Även tigerfällen under nymfen påminner om Bacchus närvaro, då han ofta avbildas med vilda djur. Pojken i förgrunden är sannolikt Dionysosbarnet, som överlämnas i nymfernas vård för att hans far, Zeus, inte vill att Hera ska komma åt att skada barnet. Ibland avbildas också Bacchus själv i barnets gestalt.
Kronbergs målning är ett exempel på 1800-talets salongsmåleri som gärna tog sig an antika myter. Kronberg lät sig influeras av gamla mästare som Tizian, Tiepolo och Rubens som alla målat bacchanaler. Man kan också se en påverkan från en samtida akademimålare som österrikaren Hans Makart. De mytologiska motiven övergavs av 1880-talets unga opponenter, som istället vände sig mot det franska friluftsmåleriet. Men Kronberg har kombinerat den traditionella ateljéuppställningen med trovärdiga friluftsstudier av terrängen. Målningen ter sig därför inte så otidsenlig som den annars kunde ha gjort. Kvinnofigurens ställning har åtskilligt gemensamt med Jaktnymf och fauner (1875), målningen i Nationalmuseum som uppskattades av August Strindberg och inspirerade Anders Zorn.
Kristoffer Arvidsson
