Vågorna rullar majestätiskt in över stranden i detta dramatiska kustlandskap, sköljer över stenar och uppspolad drivved. Strandlinjen, med dess ljusa sand och mörka vattenlinje, löper i en s-kurva i bildens nedre vänstra hörn och leder vår blick mot flickan som står lutad mot en stolpe och blickar ut mot horisonten. Hennes hår fladdrar i vinden. De inkommande vågorna, som bryter landhöjningen där hon står, stänker in mot henne. Hennes gestalt bildar en mörk siluett som smälter samman med terrängen. Havet är upprört. En ensam mås seglar över det mörka vattnet. Vid horisonten avtecknar sig en ångbåt med sin skorsten och sina rökpuffar. Himlen är insvept i tunga, grå moln men strax ovanför horisonten bryter den sjunkande solen fram och dess ljus reflekteras av havsytan och vågorna.
Stilen är realistisk, påverkad av Barbizonskolan. Även om här återfinns ett drama, med flickan som blickar ut över havet mot den bräckliga ångbåten där ute, så är det underordnat naturskildringen. Vad Olof Hermelin ger oss är inte så mycket en berättelse som en stämning. Måleritekniken, där palettkniv brukats för vissa partier, förefaller påverkad av Gustave Courbet, den store realisten i fransk konst som också var en framstående landskapsskildrare. Med realismens medel har Hermelin skapat en stämningsfull bild av människan ställd inför naturens kraft och bistra skönhet. Hur liten ter hon sig inte inför detta skådespel?
Kristoffer Arvidsson
