Målningen skildrar en interiör från en skulpturverkstad. En skulptör – konstnärens far – och hans assistent är i färd med att gjuta av en kvinnlig nakenmodell som står uppställd på ett fundament, med ena handen på höften och den andra stödjande på en kavalett. Skulptören, som vänder ryggen mot betraktaren, är i färd med att lossa en gipskappa från modellens underben. Bredvid honom står en bytta där gipset blandats. På ett trappsteg ligger en lerklump och en kniv. I bakgrunden finns en gipskopia av Michelangelos Den döende slaven, kvinnofigurer i terracotta, krukor och gipsbyster. Målningen är en realistisk skildring av arbetet i en skulpturateljé. Samtidigt finns här idealiserande och mytiska inslag med referenser till konsthistoria och den antika Pygmalionmyten. Ovidius berättar i sina Metamorfoser om den cypriotiske skulptören Pygmalion som förälskade sig i den kvinnostaty i elfenben som han skapat. Han bad till Venus som gav skulpturen liv. Pygmalion blev senare en urbild för den romantiska konstnärsrollen och konstnärens dröm om att smälta samman konst och liv. Myten målades i flera versioner av akademimålaren Jean-Léon Gérôme, som var samtida med Dantan. Hos Dantan är situationen den omvända. Skulptören gjuter av en levande kvinna för att skapa en ”död” skulptur, vilket ger myten en mer prosaisk infattning. Om man beaktar kopian av Michelangelos skulptur Den döende slaven i bakgrunden, med mannens tröstlösa kamp för att slå sig fri ur sitt öde, kan man möjligen läsa in ett tema kring fångenskap och befrielse av kvinnan i det sena 1800-talet, en tid då kvinnans emancipation debatterades. Men målningen ger oss inga ledtrådar till om motivet ska tolkas enbart som en realistisk skildring av arbetet i en skulpturverkstad, eller också som en allegori.
Kristoffer Arvidsson
