En harlekin står bredbent med armarna i kors och huvudet lutat framåt och ett lekfullt leende, beredd att när som helst göra ett språng. Han bär rutiga trikåer, mössa och nätta skor.
Harlekin är en av centralgestalerna i commedia dell’arte och uppträder som Pantalones huvudtjänare och Colombinas älskare. Han är satirikern och parodikern, men också en akrobat som lätt slingrar sig ur besvärliga situationer. Trikåerna med rombiskt rutmönster i olika starka färger har sin bakgrund i att han ursprungligen skildrades som klädd i en dräkt av säckväv med olikfärgade lappar.
Många konstnärer, som Paul Cézanne, Pablo Picasso och Giorgio de Chirico, har använt sig av Harlekin, kanske för att hans färgglada dräkt tilltalar målarögat men kanske också för att Harlekin kan sägas representera den gycklande konstnären.
Även under 1800-talet förkom motivet i konsten, som i Charles René de Paul de Saint-Marceaux’ bronsskulptur i Göteborgs konstmuseum. Saint-Marceaux arbetade i en akademisk stil och ställde ut på salongen i Paris upprepade gånger från 1868 och framåt. Han tog intryck av renässansskulptörer som Michelangelo. Hans Harlequin kan ses som en lekfull figurstudie; den i grunden klassiska skulpturen har tillförts ett litterärt ämne som säkert tilltalade sin tids publik.
Kristoffer Arvidsson
