En ung kvinna med ett inåtvänt ansiktsuttryck sitter på en brygga i ett bohuslänskt fiskesamhälle, iklädd ljus hatt och mörkgrön klänning med violett krage och manschetter. Scenen med kvinnan i förgrunden ramas in av brädväggen i vänsterkanten och bryggplankorna nere till höger. Hon håller ena handen mot hakan i en tankfull pose och håller en bok i den andra. Ljusreflexer från vattnet spelar i det till hälften skugglagda ansiktet. I bakgrunden syns några bohuslänska röda och gröna stugor utspridda över klipporna. Några moln ligger utsträckta över den bleka skymningshimlen. Klipporna och deras spegelbild glöder i ett varmt kvällsljus. Kompositionen och kvinnans oåtkomliga ansikte bidrar till en känsla av instängdhet mitt i idyllen. Väntar hon på någon? Är hon på väg bort därifrån? Hon är finklädd. Kanske har hon tagit på sig söndagskläderna inför en resa eller ett möte. Eller så är hon en kvinna från staden.
Vid västkusten är en liten målning i stående format målad i Fiskebäckskil där Carl Wilhelmson växte upp. Fröken Danielsson från Göteborg (inte systern Anna som det ibland hävdas) har suttit modell. Vattenreflexerna och klipporna är måleriskt utförda medan färgen i andra delar av bilden är mer jämnt påstruken. Kvinnan sitter i skugga och avtecknar sig som en samlad form mot den ljusare bakgrunden av vatten, klippor, hus och himmel.
Wilhelmson betonar här ytor på ett sätt som tyder på påverkan från Paul Gauguin. Gauguins måleri bör han ha kommit i kontakt med i Paris, men det visades också på en utställning med aktuell fransk konst på Konstföreningen på Valand 1898. Wilhelmson tar dock inte steget över i syntetismens starka förenklingar. Han håller sig kvar i realismen men driver upp färgen till en vibrerande intensitet utan att den förefaller konstlad. Den noggranna iakttagelsen var fortsatt central för Wilhelmson. Det var med dess hjälp han skapade sina ofta psykologiskt laddade porträtt, som detta är ett fint exempel på.
Kristoffer Arvidsson
