En bondflicka står lutad mot en gärdesgård och blickar tankfullt ut över ett grönskande slättlandskap. Hon är klädd i en mörk, lång klänning, ett läderskärp, blå strumpor och träskor. Håret är uppsatt i en fläta och fäst med ett rött band med en vit tofs som hänger ner över skuldran. I händerna håller hon en träpinne. Hon står vänd åt höger, med sidan mot betraktaren. Gärdesgården, med dess rytmiskt grupperade vertikala trästänger bildar en diagonal från det nedre högra hörnet och upp åt vänster. På andra sidan om denna gräns öppnar sig landskapet med grönbete, buskar, träd och några utspridda röda trähus och ladugårdar. Från ett av husen ryker det ur skorstenen. I fonden reser sig bergets blånande kam vars kontur löses upp i gråblå dimma. Stillsamt betraktar flickan det hänförande panoramat. Hon är både en del av landskapet och en betraktare av det. Med sin enkla, folkdräktsliknande klädsel tillhör hon bondesamhället. Men i målningen tillskrivs hon också rollen av att se detta liv på avstånd.
Erik Werenskiold tillhörde de ledande landskapsmålarna i Norge under 1880-talet. I juni 1883 återvände han från Paris till Kristiania, för att därefter resa upp till Gvarv i Telemark, där hustruns farbror var häradshövding. Familjen inackorderades på granngården Lindem (Lindheim). Mötet med det öppna landskapet där blev avgörande för Werenskiolds konst. Här påbörjade han En bondbegravning och Afton på Linden.
Motivet med flickan vid gärdesgården finns i flera versioner, med en eller flera figurer. Idén sträcker sig tillbaka till tiden i München då han utförde en teckning av motivet, då med en ensam ung flicka. I en senare teckning är samma flicka huvudmotiv men har kompletterats med fler figurer. En målning föreställande två flickor vid en gärdesgård ställdes ut 1883 och köptes in av Nasjonalgalleriet i Oslo. I den är grinden längst till höger öppen, till skillnad från i målningen i Fürstenbergska samlingen. En annan version med en ensam flicka finns i privat ägo. Det finns även en replik av Göteborgstavlan daterad 1885. Till skillnad från de övriga versionerna är landskapet i målningen i Göteborgs konstmuseum insvept i gråväder, vilket ger bilden ett mer melankoliskt uttryck.
Kristoffer Arvidsson
