Den sjunkande solens brinnande ljus silas mellan trädstammarna i denna skogsbild. Himlen skiftar från grönt till gult till orange och rött medan trädstammarna skimrar i blått. De ståtliga furorna, rytmiskt grupperade över bildytan, reser sig och stadgar upp bildrummet. Med sina mörka grenar, påminnande om armar, ter de sig nästan mänskliga där de kastar sina långa skuggor över den gröna marken. Mellan dem slingrar sig en väg ut i det okända. Längre in i skogen är träden endast antydda.
Målningen är tillkommen efter konstnärens vistelse i Grèz-sur-Loing 1889–1891. Liksom många svenska konstnärer återvände Carl Waldemar Olson under 1890-talet från Frankrike till hemlandet för att, med lärdomarna från friluftsmåleri och impressionism i bagaget, måla det nordiska landskapet och dess mörkare stämningar. Motivet med de resliga trädstammarna kan leda tankarna till en annan målning i Fürstenbergska galleriet, nämligen prins Eugens beundrade Skogen (1892). I prins Eugens målning anas det sista aftonljuset endast som ett svagt skimmer mellan stammarna. Olsons målning är färgrikare, skogen öppnare. Den är också ljusare men inte mindre stämningsfull. Vi erfar en vacker klang av sekelskiftesvemod och kontemplativ naturlyrik.
Kristoffer Arvidsson
