Denna landskapsmålning i liggande format återger ingen pittoresk vy, inga vidder öppnas för blicken. Istället ser vi ut över en skissartat målad äng där blommor bildar enstaka färgklickar i det gröna. En rad av blågrön blast bildar en barriär i förgrunden och ramar in fältet. En dammig väg kröker av i bildens nedre vänstra hörn men är brutalt kapad av bildkanten. I målningens vänstra del skapar en telestolpe en starkt betonad vertikal som delar in bildytan i sektorer. De efterföljande telestolparna och ledningarna, där några fåglar slagit sig ned, leder perspektiviskt in i bilden. (Vid tiden för målningens tillkomst höll telefonnätet på att byggas ut i delar av Sverige; ledningarna kan vara för telefon och/eller telegrafi.) Ungefär mitt i målningen bolmar vit rök från vad som troligen är ett ångdrivet tröskverk. Genom växtligheten på andra sidan fältet skymtar utspridda hustak. Till vänster i bilden syns två kvinnor i vit respektive blå klänning. Bakom dem finns en åkerlapp där säden bundits till kärvar och satts upp för att torka som skylar.
Med vår tids blick förefaller detta som ett stycke fint landskapsmåleri. I sin tid var målningen mer radikal. Det anmärkningsvärda är inte så mycket motivet som konstnärens sätt att komponera och arbeta med färgen. I sin trohet mot intrycket har Nordström frångått landskapsmåleriets konventioner. I bildens blickfång finns ingenting. Istället har Karl Nordström trängt undan den antydan till händelse som finns med de två kvinnorna till kanten. Telestolparna har en dominerande närvaro – en nymodighet som Nordström gärna lät ta plats i landskapsbilden. Den rökbolmande ångmaskinen är också den en påminnelse om den moderna tidens intåg och har en iögonfallande placering i centralperspektivets skräningspunkt. Anmärkningsvärd är också den lite kritiga färgen i framförallt bakgrunden och himlen, så som den kan te sig när solljuset bryts av molnen. I förgrunden har konstnären istället drivit upp kulören i grönskan och den blågröna blasten. Färgen har bitvis lagts på pastost i rytmiska penseldrag; endast på vissa ställen har detaljer målats ut mer precist. Resultatet är en befriande friskhet.
Av ekonomiska skäl tvingades Nordström återvända från Paris till Sverige 1882, där han arbetade på Tjörn och i Göteborg. Han tillämpade nu det impressionistiska synsättet på svenska motiv, som detta landskap utanför Göteborg. Nordström gick längre än någon annan svensk när han satte intrycket i högsätet och betraktades därför av konstnärskamrater som extremt radikal. Hans verk hörde, vid sidan av Ernst Josephsons, till de som kritikerna hade svårast att fördra på opponenternas första utställningar. Koloriten uppfattades som kritig och frätande. Idag framstår hans målningar istället som intressanta verk i en brytningstid för svensk konst.
Kristoffer Arvidsson
