Vågorna rullar in från havet, bryts och kastar upp vitt skum mot de mörka klipporna, först en stor klippa längre ut, sedan mindre och till vänster strandkantens branta landhöjning som i förgrunden övergår i en sandstrand. Havet skiftar från blått till grönt. Stranden går i gult och ockratoner medan klipporna skiftar i blått, brunt, grått, grönt och varmare ockra och orange. Den gråblå himlen är överhöljd med rosa moln och ömsom vita, ömsom blå linjer som på impressionistiskt manér frammanar atmosfär och ljusflimmer men som också tycks antyda vindens riktning och därmed ger bilden rörelse och liv.
Det var först i trettioårsåldern som Paul Gauguin bestämde sig för att bli konstnär men gick då in för det med en osedvanlig hängivelse. I rask takt avverkade han olika stilinfluenser innan han kom fram till sin egen syntetism med dess enfärgade fält omslutna av böljande konturlinjer. I denna marin är influensen från impressionismen märkbar, med de synliga, rytmiska penseldragen och upplösningen av konturer. Man kan få Claude Monets kustbilder från Normandie i tankarna men man kan också, framför allt i klippan i förgrunden, se hur Gauguin strävar efter en personlig tolkning av motivet, där detta ges en dekorativ, böljande kontur. Färgerna drivs dessutom upp till en intensitet bortom naturalismen.
Kristoffer Arvidsson
