Man kan lätt föreställa sig den beundran John Börjeson måste ha känt inför mötet med antikens konst i Rom, när han med hjälp av ekonomiskt stöd från vänligt sinnade konstvänner i hemstaden Göteborg kunde resa till den eviga staden för att studera konst mellan åren 1867 och 1876. Att han där såg kopior av verk av grekiska storheter som till exempel Myron och Praxiteles känner vi när vi betraktar hans skulptur Kägelspelaren i vit marmor. Myrons Diskuskastare har väl de flesta stött på i något sammanhang och Praxiteles skönlockiga Hermes med sina klassiskt fulländade anletsdrag har många likheter med Börjesons långt senare utförda idrottsutövare. Detta att idealisera styrkan eller snabbheten, att framhäva den vältränade kroppen, musklernas spel, balans och harmoni, tycks ha lockat konstnärer genom tiderna, mer eller mindre, givetvis. För Börjeson var det en utmaning att, påverkad av de klassiska idealen, i den vita marmorn gestalta den koncentrerade rörelsen hos kägelspelaren, precis i det ögonblick han i en kontrapostställning samlar sig inför det avgörande kastet. Man brukar om Börjesons konst säga att den är viril och full av kraft och spänning – nog känns detta rätt när vi betraktar Kägelspelaren! Vad själva sporten anbelangar tycks kägelspel vara en föregångare till bowling, känd sedan 1200-talet enligt uppslagsboken, och alltså inte en sport som utövades av antikens idrottsidoler.
Ingmari Desaix
